Cap de Súnion (Àtica)

Cap de Súnion (Àtica)
Súnion! T'evocaré de lluny amb un crit d'alegria, / tu i el teu sol lleial, rei de la mar i del vent

dijous, 6 d’octubre de 2011

Tranströmer - La plaça salvatge


Tomas Tranströmer (1931)
La plaça salvatge

Kort paus i orgelkonserten

Orgeln slutar att spela och det blir dödstyst i kyrkan
men bara ett par sekunder.
Så tränger det svaga brummandet igenom från
trafiken därute, den större orgeln.

Ja vi är omslutna av trafikens mumlande som  vandrar
runt längs domkyrkans väggar.
Dar glider yttervarlden som en genomskinlig film
och med kämpande skuggor i pianissimo.

Som om den ingick bland ljuden från gatan hör jag en
av mina pulsar slå i tystnden,
jag hör mitt blod kretsä, kaskaden som göm mer sig
inne i mig, som jag går omkring med,
och lika nära som mitt blod och lika långt borta som
ett minne från fyraårsåldern
hör jäg långtradaren som går förbi och får de sex–
hundraårigä murarna att darra.

Här är så olikt en modersfamn som någonting kan
bli, ändå är jag, ett barn just nu
som hör de vuxna prata långt borta, vinnarnas och
förlorarnas röster flyter ihop.

På de blå bänkarna sitter en gles församiIing. Och
pelarna reser sig som underliga träd:
inga rötter (bara det gemensamma golvet) och ingen
krona (bara det gemensamma taket).

Jag återupplever en dröm. Att jag står på en kyrko–
gård ensäm. Överallt lyser ljung
så långt ögat når. Vem väntar jag på? En van. Varför
kommer han inte? Han är redan här.

Sakta skruvar döden upp ljuset underifrån, från mar–
ken. Heden lyser allt starkare lila –
nej i en fårg som ingen sett... tills morgonens bleka
ljus viner in genom ögonlocken
och jag vaknar till det där orubbliga KANSKE som
bar mig genom den vacklande världen.

Och varje abstrakt bild av världen är lika omöjlig som
ritningen till en storm.

Hemma stod allvetande Encyklopedin, en meter i
bokhyllan, jag lärde mig läsa i den.

Men varje människa får sin egen encyklopedi skriven,
den växer fram i varje själ,
den skrivs från födelsen och framåt, de hundratusen–
tals sidorna står pressade mot varann
och ändå med luft emellan! som de dallrande löven i
en skog. Motsägelsernas bok.

Det som står där ändras varje stund, bilderna retu–
scherar sig själva, orden flimrar.

En svallvåg rullar genom hela texten, den följs av
nästa svallvåg, och nästa...

Breu pausa durant el concert d’orgue

L’orgue deixa de sonar i es fa un silenci sepulcral a l’església
però només uns segons.
Aleshores el tènue brunzir del trànsit penetra des de
fora, el gran orgue.

Ens trobem encerclats pel murmuri del trànsit que fa la volta
als murs de la catedral.
El món exterior hi llisca com un film transparent i amb
un combat d’ombres en pianissimo.

Com si fos un soroll més del carrer sento el batec d’un dels
meus pols en el silenci,
sento els giravolts de la sang, la cascada que s’amaga
dins meu, i que m’acompanya arreu,
i tan proper com la meva sang i tan llunyà com un
record de quan tenia quatre anys
sento el camió de gran tonatge que passa i fa tremolar
els murs siscentenaris.

Res no pot ser més diferent dels braços de la mare
i tanmateix, ara sóc un nen
que de lluny sent com els grans parlen, les veus dels
guanyadors i dels perdedors es confonen.

Una congregació dispersa ocupa els bancs blaus. I les
columnes s’alcen com arbres estranys:
sense arrels (només el terra de tots) i sense
capçada (només el sostre de tots).

Revisc un somni. Em trobo en un cementiri i estic
tot sol. El bruc resplandeix arreu
fins que es perd de vista. Qui espero? Un amic. Per què
no arriba? Perquè ja és aquí.
 
Lentament la mort apuja la llum des de sota, des del terra.
La landa brilla amb un lila més i més intens –
no, d’un color mai vist... fins que la claror pàl·lida del matí
travessa xiulant la parpella
i jo em desperto amb aquest POTSER immutable que
em porta per aquest món dubitatiu.

I cada imatge abstracta del món és tan impossible com
el dibuix d’una tempesta.

A casa hi ha l’Enciclopèdia omniscient, tot un metre de
prestatgeria, hi vaig aprendre a llegir.

Però tots tenim la nostra enciclopèdia escrita,
creix dins de cada ànima,
s’escriu des del naixement, centenars de milers de pàgines
premudes les unes contra les altres
i tanmateix, encara hi cap aire! Com fulles tremoloses
al bosc. El llibre de les contradiccions.

El que hi diu canvia a cada moment, les imatges es retoquen
elles mateixes, les paraules s’agombolen.

Una onada travessa rodolant el text, seguida d’una altra
onada, i una altra...

Från mars -79

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren äv rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.


Del març del 79

Cansat de tothom que em ve amb paraules, paraules però cap llenguatge
vaig marxar a l’illa coberta de neu.
El salvatge no té paraules.
Les pàgines en blanc s’estenen en totes direccions!
Ensopego amb petjades de cabirol en la neu.
Llenguatge però cap paraula.


Minnena ser mig

En junimorgon då det ar för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med bIicken.

De syns inte, de smäIter helt ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.

De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande.


Els records em veuen

Un matí de juny massa aviat per despertar-se
però massa tard per tornar-se a dormir.

He de sortir a la verdor atapeïda
de records, i em segueixen amb la mirada.

No es veuen, es fonen per complet
amb el rerefons, camaleons perfectes.

Són tan a prop que els sento respirar
malgrat que el cant dels ocells és eixordador.


Traducció de Carolina Moreno Tena

Tomas Tranströmer , La plaça salvatge. Perifèric edicions, Catarroja (València), 1984.

Cap comentari:

Publica un comentari a l'entrada

El vostre comentari és pendent de moderació. Cal signar-lo amb nom i cognoms. Gràcies.